Tappa
mig inte säger du
och faller ner på
sängen
sätter händerna för ansiktet
för att dölja ditt
sårade hjärta


Jag tar din hand och du
drar ner
mig bredvid dig och jag
viskar aldrig i ditt öra
aldrig jag lovar men
jag ångrar mig genast och
lägger till jag faller hellre
med dig om mina
vingar är för svaga för
oss båda


Jag blundar
och du skriker till och
ångesten landar
bland porslinsskärvorna på
den tunga asfalten


Pojkarna
med prästkragar tittar
på dig med lite mer
än bara kramar i
baktankarna
när du springer på grusvägen
med ditt
röda solskensparaply
och skrapar
tårna så det blöder men
det gör inget trallar du
för du
blöder mer på andra
ställen



Och jag cyklar efter
dig på min
gröna sparkcykel som
inte syns i det lila gräset för
jag vill ju
inte synas men
jag misstänker att min glittriga
gloria som är
sne sticker upp lite
ovanför trädtopparna i alla
fall


Och när du springer
över bron vid
glitterfloden och
stannar tvärt ser
jag lyckotårar i dina
popögon
och jag känner
hur det rinner sorg
tårar nerför
mina hallonkinder



Och du
höjer ditt solskensparaply och
skriker
ångest och jag



tappar dig
och jag faller inte
med dig

Jag står kvar
slänger glorian och hoppas
att den landar lyckligt
och sedan faller jag
ihop






(och ser det röda solskensparaplyet guppa på glittervågorna)