frosten täcker mina ögon.
bildar vakra iskristaller över hinnan.
gör allt så vakert men samtidit så kallt, så skört.
frosten sprider sig gör min hud blek och mitt sinne iskallt.
lägger sig runt lungorna och pressar dom.
Gör det svårt att andas, nästan för svårt.
också hjärtat, frosten tar det med.
tar sig in och runt och gör det till is så skört och kallt.
sen kommer någon och kramar mig, vaggar mig, tröstar mig.
och allt smälter det blir lättare att andas.
allt slutar gnistra men jag blir mindre skör.
huden får sin färg tillbaka.
jag är inte lika vackert blek men jag lever, igen.