PRÖVNINGENS STUND – Predikan 1 sönd i fastan 2008. Hedlundakyrkan Umeå


Anden drev ut Jesus i öknen, och han var där fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levdebland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
Markus 1:12-13


Ja ibland lever vi i prövningens tid. Frågan är om vi klarar det. Eller: HUR vi klarar det. Hur klarar jag prövningens stund?

Jag tänker på kärlek. Och är det något som prövas i nöden så är det kärleken. OCH ansvaret. Vad tar jag ansvar för EGENTLIGEN?

Ja. hur ser min kärlek ut EGENTLIGEN? Vad tål den? Vad tål jag. Vem ÄR jag egentligen?

Det var nog det det handlade om ute i öknen för Jesus. Vem är jag egentligen? Vad är mitt uppdrag? Vågar jag? Är jag beredd att betala priset?

Vi har alla prövats. På olika sätt och av olika grad. Vi i Sverige under ett par generationer har väl generellt prövats minst av alla i hela världen. Tror jag. Ändå prövas vi var och en. Och en del prövningar går över våra vildaste fantasier. Oftast är det sjukdomar och död. Och kärleken som prövar oss. På skolan och i arbetslivet prövas vi också. Men även där är det nog mest av människor vi prövas. Kärleken. Relationer. Samspel. Ansvar.

Vilka prövningar har du gått igenom? Vad har varit svårast i ditt liv?

Skulle jag fråga er en och en skulle nog det gå ganska fort att få ett svar. Vi vet nog ganska väl vad som varit den svåraste prövningen.





I efterhand kan jag se, att de flesta av mina egna prövningar har varit mig till godo. De har gjort mig starkare och klokare.
Mera klarsynt.
Kanske till och med mera tacksam.
Kanske också mera ödmjuk.
Kanske mera barmhärtig.
Kanske mindre dömande.
Kanske mjukare.


Jesu prövningar gjorde honom starkare.
Och ödmjuk. Och rak och tydlig. Modigare! Han hade förstås flera prövningar än de här i öknen under fyrtio dagar. Men just här står det att han var bland vilddjuren och betjänades av änglar.

Det är ganska intressant med Vilddjur. De ses ju oftast som farliga. Men de flesta vilddjur är inte farliga för människan. Älgen är ett vilt djur. Rådjuret också. Räven. Inte farliga. Kanske mina inre vilddjur inte heller är så farliga. Mina inre demoner. Kanske de inte alls är farliga. Inte ens vargen eller björnen är i allmänhet farliga för människan. Bara när de är skrämda eller hungriga. Eller skadade.

Men våra inre vilddjur eller demoner är nog det vi är mest rädda för. Det handlar ofta om sexualitet eller aggressioner. Och rädslor. Rädsla för att bli övergivna. Eller avvisade. Rädsla för att se in i oss själva.

Många av oss är ju så rädda för oss själva. Vi kan till och med vara övertygade om att vi är onda och elaka längst in. Och fula. En del av oss känner äckel inför oss själva, vårt egna inre. DET kallar jag vilda djur. Och DET är vi otroligt rädda för att någon annan ska se. MEN dessa vilddjur är i allmänhet inte farliga alls. Bara de får komma upp ur sina hålor. I ljuset. I själavård har jag upplevt så många gånger, att ju mer en människa visar sig, ju mera naken, desto mera växer min kärlek till henne. Och när jag själv klär av mig naken och blir sårbar blir jag oftast mottagen på ett gott sätt. Om den andre älskar mig på riktigt. Här prövas föräldrars kärlek till sitt barn. Eller mellan partners. Och vänskap.


Jag tänker på de där änglarna också. Att när Jesus blev prövad blev han betjänad av änglar. Det är väl det naturligaste. Den prövade människan får ofta mera kärlek och omsorg än andra. DET kanske inte alla håller med om. Men somliga i alla fall, blir betjänade av änglar i prövningens tid. Jag har i alla fall fått uppleva det.

Fast… det har också funnits övergivenhetskänslor i mitt liv. Och då har jag trott att INGEN finns som ser mig eller älskar mig sådan jag är. Och att jag inte behövs. MEN… som Jesus sa… ”Lyft blicken!” Tänk klart! Öppna dina ögon!

Och be om förmågan eller modet att ta emot andra som de är och ta emot kärlek.


Ja… det här är inte en lek. Prövningar.



Om berättelsen ur 1:a Mosebok 3 tänker jag så här: två människor gör det de inte får göra. De begår något slags brott. De gör något som är fel. Vad händer då? De blir rädda. De skyller ifrån sig. De ljuger. De känner sig avklädda. De skäms. Både för varann och för sin Far. Eller sina föräldrar. Eller lärare.

OM de skulle ha erkänt istället skulle de inte hamnat i det där ljugandet. Och det har jag i alla fall lärt mig, att så länge jag ljuger eller skyller ifrån mig så hamnar jag i nåt slags ensamhetens helvete. Men om jag säger som det är, erkänner eller går in i en dialog… då blir det inte farligt nånting, då bryts inte kontakten med föräldrar eller samhälle eller mellan partner. Istället fördjupar det kärleksrelationen och samvetet blir rent och kanske man förlåter varann.

Konflikter kan vara väldigt bra. Om de klaras upp. Och då blir de vilda djuren inte längre farliga. OCH änglarna stannar kvar hos en.

Men om man ljuger dör allt. Även ens eget inre. Och då kan man säga att man förlorar sig själv. Det kanske man kan kalla ett syndafall. När man börjar ljuga.

Felet i det s. k. paradiset var inte att de åt av kunskapens frukt. Det är ju en nödvändighet i en människas utveckling.

Problemet var att de ljög. Skyllde ifrån sig. De var rädda. De blev rädda.

Om ett barn gör det som är fel och blir utskällda av sina föräldrar blir de rädda och börjar skämmas. Gömmer sig. Många barn måste börja ljuga för att bli älskade. Då faller de ur paradiset ganska fort.

Det är vuxnas ansvar att ge barn tillit och trygghet så att det inte är farligt att göra fel eller utforska det farliga eller okända. Berättelsen ur GT tror jag handlar om en människas växande. Och hur fel det blir när de ljuger.

(Undrar bara varför Gud beskrivs så hård och skrämmande?)

Sedan dröjer det inte länge förrän en ung man dödar sin egen bror. På grund av att det han har att komma med inte duger. Varken inför sina föräldrar eller inför Gud.


Att prövas är inte lätt, men det kanske inte är så himla farligt heller. Kanske det istället är en chans till mognad och till kärleksfulla relationer. Till och med katastrofer, sjukdom och död KAN leda till något gott, faktiskt. KAN leda till att jag betjänas av änglar.

Det jag har varit mest rädd för i livet har jag gått in i och utmanat. Risker har jag tagit. Prövats har jag gjort. Men de flesta prövningar har lett till nåt gott. Åtminstone i mitt liv. Så därför har jag svårt att be med i böneraden: ”Utsätt mig inte för prövning”. Jag behöver prövas! Min kärlek behöver prövas. Mina motiv också. Mitt liv måste få ställas under luppen. Om man är trogen sitt eget hjärta är nog ingenting riktigt farligt. Varken vilda djur eller ens döden. Tror jag i alla fall.

Men rädd kommer jag nog alltid att vara. Mer eller mindre. Det finns katastrofer som förgör oss eller dödar allt inom oss. Vår mest älskade kanske dör eller blir skadad. Och det kanske inte kallas prövningar. Utan katastrofer. Rädd kommer jag alltid att vara. Och det var ju till och med Jesus. ”Tag ifrån mig denna bittra kalk”, sa han i Getsemane. ”Dock, inte min vilja, utan din.”

Sen gick han den svåra vägen. Och det måste vi också göra ibland. Så kommer änglarna till oss.

Amen.

Utan smärta inget liv som lever
ingen växt.

Ingen kärlek utan sårbarhet
och sår.

Ingen fullhet utan saknad sen
-sol som går i moln.

Låt oss inte frukta livets smärta:
den gör ont, men gör oss inte illa.

Låt oss ta det bittra med det ljuva
-äppelblom och vinterns nakna gren. -Margareta Melin