fast
i en mening
som är lätt
att frysa i
i det aningen
klibbiga orala nätverket
i personalrummet

hör jag orden passera
på insidan av
det måste vara
den vänstra tinningen

vidare till de svarta fälten
i mitt väsen
där allt begravs
som inte blir av
annat än som tecken
på att något är fel

med livet
och jag stirrar stumt på klockan
som släpper ut mig
i ljuset 16.30
som en skugga i hasorna
på sagoberättaren
som alltid lockar med mig
till nästa dag