livet är nog ganska vasst ändå
eller varför får jag skavsår av att trampa barfota på det?

jag vill nog mest gräva ned mig bland alla löven i naturens höstmodefärger
det verkar vara gult som gäller i år
de skulle kanske inte kunna dela med sig av färgerna,
men nog skulle jag känna mig mindre ensam däribland dem

pupiller ska tydligen bli stora i mörker
det sägs att det är vackert
men jag känner mig inte det minsta vacker
jag vill inte vara den där iris som slukas av ett stort, svart hål

om åtminstone min suck skulle kunna få det lilla barnets barkbåt att segla iväg
eller om min tår kunde ge liv åt den uttorkade snigeln där på gathörnet där kassarna till pappersinsamlingen brukar stå
kanske jag då skulle kunna blåsa iväg såpbubblor med all hopplöshet i

när man är vid liv, men känner att man inte lever
och när man har allting framför ögonen men ändå en tom blick,
hur fyller man den igen?