inte en röst på många mil

men det existerar ingen tystnad

jag hör
transportmedlen på håll
och inom mig
bilar, tåg, flygplan
allt som vidgar vyerna
sträcker ut tomrummen mellan oss

tills det brister, kanske
men inte säkert

min saknad har alltid
varit elastisk


stegen som täcker ytorna
danserna
och dina sånger:
jag lyssnade aldrig, tyvärr
det är
så lätt att vara efterklok
att tycka synd


vad vi har här
är
handlingarna och ruset
all den ånger
vi inte kan skriva dikter om

vad vi har här
är
böckerna och filmerna
allt det liv
vi slipper leva själva


en dag kan vi visa dem
vilka vi var
eller kanske fortfarande är,
men inte nu

nej, inte nu
för lysrören slår hårt
som ett baseballträ
mot egot
mot våra knäskålar

exponerar en sanning
att bryta
sina ben på

inte vara förmögen
att gå vidare med



och labyrinterna i våra hjärtan
pumpar framåt

mot något bättre, sa alltid du

mot döden, svarade jag



bristningar, jag har defekter
nästan överallt

i språket & huden

i köttet
& lusten

men min största kamp
var alltid du



och himlen

ja, herregud
ser du himlen,
den har röda rivsår
och jag vet nu

vad som döljer sig där bakom

men det är inte du
nej, tyvärr

det är inte du