rämnar väggarna vi bygger
någonsin

faller ur tomrummet
intill

stumma röster
ekar

långsamhetens lov
utmed


skärsliparens händer
fårade

i sår och sot
flagor av hud

fastnar imot
mellanrummen

där din stämma en gång var
efterlämnad

kvarhållen tillvaratagen
inuti ditt bröst

ropar de ännu tomma

andetagen