Löven i träden är gula nu.
Målade av världen,
gula, oranga, röda.
För att tillslut falla och försvinna.

Regnet slår mot fönsterrutan,
som för att signalera
att besvikelsen har kommit.

Jag sitter ensam på mitt rum
i mörkret,
där jag blivit glömd
allt för många gånger nu.

Jag gråter inte,
det gör redan hela världen.
Regnet slår fortfarande mot rutan.

Jag skär mig inte,
det gör redan hela världen.
Löven i träden har färgats röda.

Snart faller jag också till glömska.







Hoppet,
som jag aldrig riktigt haft.
Jag saknar det inte på samma sätt längre.
Jag kanske börjar få det tillbaka?








Hösten är underskattad.

Den är vacker på ett så sorgligt sätt.
Precis som du och jag.

Det är nu världen går sönder,
visar sig offentligt trasig.

Den har snart förblödigt,
och dör.
Färgas tillbaka till vitt.
För att sedan födas på nytt.

Vintern är överskattad.
Men inte förgäves.

En vacker död är jag inte rädd för.
Vacker och blekvit,
är vad jag alltid velat vara.

Hopp,
jag har hoppet kvar.
Om en vacker, blekvit död.





(Och det snöade igår).