kanske var det
när dem gjorde dig uppmärksam
på dina svagheter
som du fann din styrka

och jag borde inte ha svarat
borde hållt mig cool

men du
känner mig för väl,
jag fungerar inte så
för jag vet
att den som flinar bredast vinner
den som släpper kniven
förlorar,
som om det
vore en tröst egentligen

men du säger
att någonstans måste man
få finnas till
att luften här är ljummen
fastän vintern redan
har börjat andas

och jag håller med såklart
och sparkar drivor av fimpar
håller mig borta
från whiskey
och allt som inspirerar
för jag skriver bara tråkigt numera
ingen hetta
ingen glöd eller sex

och flickorna på barerna
tittar underligt
på mig
och jag blänger tillbaka,
deras öronhängen är stora som rockringar
glittrar i silver och guld
deras midjor
bär deras pojkars avtryck

och du kan skratta
åt allt det där
om du vill
men ändå, blir natten förbannat ensam
och dina irisar
är blåflammande rökringar
snart upplösta
eller bundna kring
mina handleder
du väljer
jag följer bara med

och känslomänniskor går under, säger jag
det är nåt
vi borde lärt oss
vid det här laget
att jag är en sån
som kommer gå ut med en smäll

jag har min ungdom nu
men inte snart
och då har jag inget
inget kvar alls

och ser du inte,
havet över oss kommer falla
dropparna är bara början
och stjärnorna
rinna ner
som tårar
längs den svarta himlen
och fångas av våra handflator
där de kommer att ligga
och skrika
tills de dör
för stjärnor är inte till för att vidröras

och jag möter en kvinna
hon bär
apokalypsen på sina axlar
och när vi äntligen
kysser varandra
går världen under

och vi skiljs åt i vrede
som sig bör
när man är ung och rock \'n roll
men vi möts säkert
en dag
som vänner
hon och jag
det tror jag faktiskt,

om vi inte hunnit bli gamla
och drunkna i folkmassan
som stöper oss
till alla andra
innan dess