Döden har ristat ditt namn
huggit in det i sten
oåterkalleligt
i familjegraven

Myllans novemberväta baddar
strävsamma händer
som silar
jord
mellan kalla fingrar

Arbetet dövar min sorg
håller ensamheten stången
förunderligt nära
och på knä

Allhelgonaljuset flämtar
i höstvindars svala drag
söker sitt skydd
i gravstenens lä

Stillhet och regler bryts för en stund
av lekfullt barnabus
jag tror du följer oss
dit vi går

Döden till trots lyssnar du
hör under tålmodig väntan
vidunderligt väl
våra traskande steg
framåt

Sov gott, du kära


© Birgitta Wäppling, 4 november, 2007