när allting långsamt ändras
och jag, mitt själv, blir kvar
ska jag sakta vända?
var ska min själ bli av?

när det blåser en förändringens vind
blir världen så ensam och kal
när den stryker långsamt över min kind
fylls min själ av kval

om du är stjärnan på en skärva himmel en decemberkväll
och jag är rädd för att du ska ge dig av och falla
för jag önskar inte nåt, det vet du väl
i ett snöflingeregn där du glittrar mest av alla

när tystnaden dånar under kvällar sena
och det bubblar över av minnen från förr
fastän det kallas kramsnö är jag allena
och utan en knackning hånar min dörr

jag vill falla eller sakta vända
tillbaka till mitt då och till allt som fanns
för där var kramsnö mer än blask och jag kanhända
längtade aldrig någon annanstans