kommersen har slitit

julens stillhet

i bitar

men vintern är ändå så varm

att han inte märker

att det är jul

solen har somnat

vid horisonten

uttröttat blossande

nu leker pojken stilla

på parkbänkens kalla brädor

mot ljuset som flimrar

av förbipasserandes skyndsamma silhuetter 

då de flyr mellandagsrean

blir han till slut en ensam skuggbild

en smärtsam spegling

av parkens julfasad

 då får impulsiviteten en ingivelse

lyfter upp pojken

värmer och vyssjar

och tar honom med till tomteland

där ännu

paket och risgrynsgröt flödar

och hans bleka ansikte spricker upp

i ett härligt leende

så innerligt

att julen inte kan värna sig

under oändlighets sekunder

då kommunen inte riktigt förvissar

och pojkens uteliggarsjäl aldrig förmår tveka

helt och hållet

blir julen