När bladens skuggor
dansade på marken
mindes jag.

Solen brände sig
in i min rygg,
huden rodnande,
kliade som av
ett bett.

Röda underhudsöar
sprang fram,
skapade arkipelager
på min bleka hud.

Då var det
inte bara skam
som drog blodet upp
från kroppens djup.

Inte bara skam.

Men efter den gången
Reste lugnet för alltid.

Där var bara klockklangen
från gungornas kedjor kvar.

Jag var evigt tatuerad.

Solen brände mig.
Mitt barnsansikte visade
ingen sorg.

Jag gav upp sen.

Efter den gången
smakade vattnet faddt.

Jag kunde inte längre dricka.