Vindens andetag
rusar mellan strandbankarna
och drabbar trädens blad
som trumslag

Det är inte längre tyst här

Träden, förankrade i
den svartaste av myllor,
börjar sjunga

En kör av röster
viskar över grusgångarna

Träden ger röst
åt de döda i dem

Köttet som fallit
från krumma ben
har vandrat in
i dessa levande statyer
på post i hadeslabyrinten

Där står de
förnöjda, likgödda

Stammens midja,
ekvatoriell i sin rondör,
tvekar inte
utan jäser
i självgod
enkelhet

Bladen glänser
oljiga, talgiga,
som målade
i fet ftalogrönt

När solen
står i öster
tecknar bladen
hieroglyfiska dedikationer
över namnen
på gravstenarna

Vinden kommer åter,
tar fart, virvlar och dansar,
så att sången kan stiga högre

Det är en psalm de döda sjunger,
den allra första psalmen,
den psalm som en dag
skall bli den sista

De döda byter
sitt kött mot röst
och träden låter sig gödas

De bryr sig inte
om sången som
flyr genom dem
eller orden de döda sjunger

De vet mycket lite
om död och evighet

Som stoder
står de
och vakar över
sömn och vila
med både rötter och grenar
stretande mot
evigheten.