du är världen

som berör oss intensivt

till alla våra sinnen

när du gråter 

som bär saknaden

djupt inom dig

över barn du förlorat

som okuvligt ändå går vidare

utan minsta tvekan

till nästa dag

du är jorden

som föder och värmer

och tar emot oss om vi dör 

för oss

var du aldrig den

som tog handen från oss

när livet vände bort sin blick 

men du var jorden och marken vi trampade

du var vulkaners lava

och innandömets magma

denna din magma

som bränner din hands fingrar

om de sträcker sig efter den

för att få större kraft

och långt därovanför 

denna din mustiga jord

som ger de redan bortgångna

deras sista andrum

du

som föder och värmer

och tar emot oss om vi dör

© Birgitta Wäppling, 12 januari 2008