Publicerad 2008-01-20 20:21 av LenaG




flickan

ut rullar flickan ur
sin allra innersta färg
det är som om
hon vore
fri
hennes leende allt

du aldrig varit

skälv mot hennes inlindade styrka
ömheten bara
ett namn sträckt
mellan våra liv

en gång sådde jag ett frö
av
o
ändligt
tåla
mod
flickan fick aldrig veta
att det var hon

nu står hon där
berövad på sin vackraste sorg
strålen av din innersta färg
kommer
aldrig
att





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren LenaG med Poeter.se id #21093 innehar upphovsrätten