hösten blundar åt norr
vägrar att låtsas
skrapar ömt mot din nakna höft

vi behövde aldrig de där
bombmattorna
de levde bara
genom något som alltid
ätit sig in

pojken återförenad med sitt blod
en endaste droppe
och hans alldeles för kärva kind
hans genomskinlighet okuvligt blå

nu rör vi oss
tar sats mot riktningen
vi vill ut och in
i det som är
vårt

med detta
har hösten ingenting
att göra

lyssna istället
till bombmattans allra ensammaste
musik