den kursiverade staden vaggar
sömnen är nära intill
men aldrig nu

en marockansk herdes ödmjuka steg
aldrig kan de överröstas
vår böljande tillit
är

att kallas och
heta
var dina rop
deras veckade undran
över träets hårdhet mjukhet

kom nu
regnet väntar rött
barnet borrar sig in