för en gång skull,
vill jag kunna stå upp för mig själv.
jag vill kunna se tillbaka när jag är 90,
om jag någonsin blir så gammal,
och jag ligger på min dödsbädd,
och känna att jag gjort någonting,
att jag kan va stolt.


jag har tappat min lust,
min inspiration.
jag letade överallt ett tag,
men överallt låg den inte.

jävla skit.
det må man säga,
jävla skit.

som så många gånger innan,
är allt samma,
men ändå likadant,
och lite anorlunda här och var.
men det syns inte.

varför ska mitt hjärta va så
spritt språngande
osammanhängande
och alltid sökande?
mitt huvud,
som för övrigt sitter på fel ställe,
hänger inte med.

jävla skit.

















jävla jävla skit.