Jag är tillbaka i återvändsgränden
dit ingen vill
där tankarna bara maler och maler
men aldrig står still
Där befinner jag mig mitt i
grottekvarnen av kvävda skrik
bland döende själar, fast i levande lik

Jag är fast i ingenmannsland
dit ångesten vandrade
där livets ande kippade efter luft
med strupgreppets tag fastklamrande
mitt i det inferno, sitter jag som avtrubbad
så gott som död på utsidan
men skrikandes i kakfoni, inuti

Jag letade efter lyckan inuti
men tappade greppet, och hittade
det jag aldrig någonsin velat se
mitt liv syns så meningslöst
från det perspektivet, jag nu befinner mig i
alla mina försök till flykt är helt fruktlösa
och mina demoner ber mig att ge upp

Jag är tillbaka i helvetet
dit ingen vill vara, där är jag
Här är jag min egen värsta fiende
men jag orkar inte heller umgås med andra
min egen ande gör mig så pass utmattad
och hela min kropp skälver av ansträngingen
här dit inget ljus når, bara dödsångesten
blandad med en längtan efter det totala lugnet

Mitt ibland alla skeletten från min garderoben
som jag trodde försvunnit för gott
och alla ihopskrumpna fragment
från det jag trodde inte längre fanns mera
sitter jag i sjukt förvriden, fosterställning
och väntar på lugnet, efter stormen
trots att det aldrig inte ens stormat
det är helt vindstilla i min andes vaccum

Jag är tillbaka, åter ett moment tjugotvå
som ingen vill ha, inte ens jag!
Där allt som verkar rätt, är fel
det som verkar upp, är egentligen ner
helveteseldarna slickar mig om bena
och jag skulle göra nästan vad som helst
för att slippa känna det glödande kolet
ändå rör jag mig inte alls, andas knappt mera

Jag är fast på en plats där inget gott når in
jag är fast i mig själv
med mig själv
mot min egen vilja, våldtäcktslikt
självföraktet grinar illa och närgånget
andas äckligt, nära mig hela tiden
och viskar häskt, oavbrutet:
-Vad var det jag sa!
-Du kommer aldrig ifrån mig!
-Du kommer aldrig ifrån dig själv!