Kanske kan man säga att jag har vaknat nu. Jag börjar återigen hamna i den verklighet som ni säger finns. Jag vet inte var jag har varit eller varför. Det visste jag inte ens när jag gick ut, trots att jag nästan grät.
Jag undersökte kvittot idag och då kom jag på tanken som hade fört mina fötter framåt; mat som till och med jag borde kunna göra när jag är i det tillståndet. Det enda som fattades är något slags bröd.
Tjejerna i affären stirrade på mig när jag inte visste vad jag gjorde eller vad jag egentligen skulle ha och jag har en ännu mindre aning om hur jag såg ut.
Rödgråten och nerknarkad?

Logiken fungerade inte alls. Jag var övertygad om att bara för att jag blev väckt betydde det att jag inte skulle kunna somna om. Så, samma procedur en gång till. Tills jag insåg att jag inte alls visste hur många tabletter jag hade tagit.

Alla möjliga verkligheter föll ihop och jag vet inte nu eller visste då var jag befann mig. Jag pratade med människor som blixtsnabbt försvann igen. Sedan så dök någon annan upp. De flesta var ofarliga. Andra ville skälla ut mig för att jag är en dålig människa. Ibland undrar jag om jag kan försvara mig mot det.
Jag kunde inte ta mig till hennes fest, jag kan inte ta mig till hennes middag idag heller. För att jag fortfarande inte har tagit mig upp. Jag är fortfarande trasig och det känns som om jag dör.

Men om jag inte kan koka ris så kanske jag lyckas med en \"varma koppen\" . Fascinerad över omtänksamheten hos mig som faktiskt var för mig. Jag blir nästan rörd att hon tänkte på mig trots att hon var döende. Det var länge sen hon dök upp, men det är samma hon som försöker trösta mig när det inte fanns eller finns någon annan. Ibland så dyker hon upp som en räddande ängel, fast det är inte vad hon är.
Hon är bara något jag har skapat för att överleva.

Jag skrämde mig själv. När jag insåg på något inte-insåg-sätt, att jag kunde ta livet av mig utan att märka det.

Men jag är ju stark. Ni sade att ni beundrar min styrka.
Jag måste förakta svaga individer, inte för att jag egentligen föraktar dem, eller har något emot dem. Men om jag föraktar dem, så kan jag ju inte sjunka ner så långt själv. Eller hur? Det var det enda det någonsin handlade om.

Ett tag trodde jag att jag skulle dö. Jag var likgiltig. Men det kan jag ju skylla ifrån mig på tabletterna. Vem kan begära att någon som har tagit sobril, propavan, attarax och imovane, vara något annat än likgiltig!? I mängder som inte ens jag vet hur många. Så då vore det ju inte mitt fel. En olyckshändelse precis som allt annat.
Det är sådant som händer ibland.

Jag vet inte vilket tillstånd jag befinner mig i. Det skriker i huvudet på mig. Jag skakar och nästan-gråter. Bara nästan, för jag gråter ju aldrig. Jag tar allting med en klackspark och skrattar åt livet.
Med demonerna som lurar alldeles strax bakom det skrattet.

Idag orkar jag inte. Vad ska jag göra åt det? Jag tänker på räddande tabletter, men vi vet ju båda två att de inte kan rädda. Eftersom en enda inte är tillräcklig, och om jag tar fler så blir mina hallucinationer värre och då mår jag ju därefter.
Vad ska jag ta mig till när jag inte når försvarsmekanismerna, skratten och det leendet som han säger är så vackert.

Jag vill hata min psykolog som inte låter mig att övertyga hela min värld om att jag mår bra. Jag är en sprallig person, som drar dåliga skämt. Vi skrattar allihop. Där är jag glad. Jag älskar mina egna små dagens-goda-gärningar. De kan få mig att le i flera dagar efteråt.
Hon sitter där och försöker ta sig förbi det där. Till det som finns under. Varför? Det får mig bara att må dåligt. Det skrämmer mig. För att jag inte kan hantera de känslorna.
Alls.

Vad ska jag ta mig till när jag inte kan ta hand om mig själv? När jag slutligen inte orkar gå upp. När jag inte ser någonting överhuvudtaget? Eller vet var jag är någonstans? När jag inte ens vet om jag tar de tabletter jag ska eller inte? Och därför tar några extra ifall jag inte hade tagit dem, vilket går runt för jag vet ju inte om jag har tagit de där extra heller.

Är det då jag dör?