Det prasslar bakom stenen och jag närmar mig långsamt. Mina fingrar älskar mossans mjuka, mot den hårdnade huden. Naglarna vill borra ner sig men stillhet är av största vikt. Det prasslar bakom stenen.
Möt mig bakom bumlingen, till höger om livets första vänstersväng, sa en liten varelse till mig i mina drömmars dunklaste. Och det prasslar där bakom stenen nu, men någon vänstersväng har jag inte sett till. Däremot har tusentals små ljusa fläckar snurrat i cirklar omkring mig.
Jeansen är indränkta i mossbrunt vatten, knäna omärkligt frusna, men allt som lever ovan jord badar i sneda strålar. Kvällen är sen men evig här vid bumlingen. Det prasslar bakom den och jag närmar mig med mossbruna knän. Andningen är på snabbvisit i avlägsna trakter, där den uppskattas för sina vedermödor.
Jag lägger tyngden på händerna och kikar fram över kanten. Ett litet väsen flyger upp och stirrar på mig bara några centimeter från min nästipp. De fläckiga virvlarna i luften stannar upp en sekund. Jag hör ett lås klicka.
Varelsen försvinner som en vind mellan stammarna, den är borta, men svansen vajar fortfarande invid min panna. Pliriga pupiller utmanar mig. Jag utmanar tillbaka, sänker mig långsamt ner i vegetationen. Vi är på likvärdig nivå.
Mina kinder älskar mossans mjuka, mot den sällan vidrörda huden. Sedan förvandlar jag mig själv till ett väsen och stiger med ljusfläckarna i cirklar mot grantopparna.