Jag hittar
choklad&kak-
smulor, bland
svettiga lakan
en alldeles försen
söndagkväll.


Och jag upptäcker att
jag är så jävla
ensam,
egentligen.
För pojken som
smulade ner min
säng
har sagt farväl för länge
sen. Och förmodligen
kommer han aldrig
tillbaka lika
oförändrad som han
brukade vara.




Och jag känner
ett stort behov av att
skära upp mig
innifrån
med skärvorna från
tallriken av porslin
som glömdes
bort, där det stod
på det runda
bordet.

(För kakorna är ju slut.)




Om jag
skär upp mig själv
kan jag sedan
göra en
tavla
av alla små
delar och
hänga upp den lite
konstnärligt sådär.


Så att i alla fall
jag blir oförändrad


För vi
vill ju inte
förändras.
Vi vill ju vara
likadana
så att två personer
kan klicka
hela livet men
så är det inte



Vi,
förändras.
Jag förändras.
Du,
förändras.






Och fan för det.