En gatulykta nere i centrum har slocknat,

och ljud liksom hjärtslag,

ekar dovt.

Persiennerna på tredje våningen

har dragits ner utanför privata angelägenheter och hemligheter,

som du skulle ha brytt dig om,

Igår.

Du promenerar ensam idag,

med den slitna 70-tals-jackan i jeanstyg över axlarna,

och med ögonfransarna,

där de ska vara.

När du kommer gående där,

ser jag på dig, att något har hänt.

När jag frågar, ler du bara,

det där leendet.

Jag funderar över det du sagt,

där jag står barfota,

på de kalla gatustenarna, under den slocknade gatulyktan,

och kommer att tänka på änglar.

(För tänk om de och himlen finns, och att det inte är heaven-himlen, utan

endast sky-himlen?)

Jag blinkar med tunga ögonlock, och förstår inte mycket,

men känner, liksom en vårbris känns mot huden,

att det allt är mycket bättre nu.

Jag vet att det finns någon där ute,

i verkligheten, eller i psyket,

på din högra axel, som tar emot när du faller.

Jag skulle vilja tända en stor eld, bara för att visa världen

rosen du har i vänsterhanden,

och leendet som lyser starkare än gatulyktan.

Men det kanske finns fler,



som är lyckliga?