På fönsterglaset andades kylan fast
de drömmar som du hade glömt.
De knottrade sig påminnandes längst huden,
Men ditt hjärta var undangömt.

För hur kan man någonsin känna
Sånt man inte längre minns?
Det finns inget livets mening,
I den människa som inte finns...

Vad är då musiken,
För den som aldrig hör sången?
Kan du uppskatta frihet,
När du aldrig har känt sig fången?

Om du inte längre finns.
Har du något att lämna kvar?
Eller ska du bara spara
på sådant du inte har?

Se inte dina tidiga fotspår,
ta istället nya steg.
Varje handlig - ett uppenbart hjältemod
även för den som känner sig feg.

Kanske är du ändå ödets nyck?
- Den allsmäktiga makten?
Sluta upp att valsa efter andra!
...När det är du själv som håller takten.