Det är något av en lugn beslutsamhet som bor i dina steg:

Hur du blickar
mot något bortom,
trots alla intryck
som förblindar.

Det är en tystnad
snarare än brist på ljud.
Att omslutas
snarare än uteslutas.
Långt mer än ord,
ändå mindre än en gest.

Det är inte vidgade pupiller.
Inte flämtande andetag.
Inte ens en fråga.

*

En stark klarhet genom tät dimma:
Kanske ett upplysande mörker?

Du är vild
och famnen
är öppen
som havet.

Ett favoritmisstag upprepas ofta,
men det är inte det som jag menar.

Det är inget att förundras över, egentligen.
Hur skulle jag kunna förstå dig?

Men jag är glad;
att du låter mig försöka ändå,
och skrattar med mig.