Han var mannen som alltid gick ensam.
Framåt i rask takt mot ingenstans.
Det fanns aldrig någon som väntade
på hans steg, han gavs ingen chans.

Han var pojken som satt under tallarna.
Hade sällskap av tusentals barr.
Det fanns alltid frost där han suttit
i gräset, fast luften var varm.

När du förgäves försöker svälja gråten.
När varje meter du går känns som mil.
När du kräkts upp din självständighet.
När du överdoserat på närhet.

Då tar du det sista ifrån honom.
Det enda han hade kvar.

Han var glas, han var skör som kärlek.
Han såg allt men var blind ända in.
Och nu sitter han där vid ditt fönster.
Försvinn fula kråka, försvinn.