Ljudlös utan eko,
talar den till mig.
Säger jag saknar,

längtar...

Ger efter,
låter
känslan
föda min fantasi
som när mitt hopp.
Låter den

bära,

bana...

Mina moralväktare hamrar ursinnigt, manar, vrider mitt sinne, skriker till sans!!
Ett litet ögonblick i tiden,
en tusendelsmicrosekund av evigheten.

Min förnimmelse, en illusion, en feberyra,
en bedövande dröm...
Tomheten, den stora tomheten, talar till mig.
Det jag sökte fanns inte där.

Viskar,
ett ögonblick i tiden,
fel ögonblick...
FEL!

Jag frågar, gör mina tårar mig mer mänsklig?
Tomheten bekräftar...
Din tillit föder mod att lägga ditt liv i andras händer.

Hamrar huvudet blodigt mot min panna,
ropar förtvivlat efter dig.

Jag ville lägga det i dina händer...

Du fanns inte.

Kommer du?