Jag försöker svälja.
Igen.
Men alla
proteiner och kolhydrater bara
fastnar i halsen,
eller tar en
snabbvisit ner i
magsäcken
för att sedan åka ut genom
munnen.



JAG BLUNDAR OCH SKRIKER

Men ingen
luft verkar nå mina
lungor.
Allt jag får
fram är små väsningar
som ingen lär höra
i alla fall.



JAG BLUNDAR OCH SVIMMAR








(eller jag hoppas att jag svimmar)



Men istället
faller jag.
Bakåt. Neråt.
Och du behöver
faktiskt inte hjälpa
mig upp.
JAG KLARAR MIG SJÄLV.
(tror jag)




Faktum är att
jag inte vill upp.
Så jag hjälper inte mig själv.




För alla som
faller,
har någongång i
livet
tappat greppet om något.


Och jag har
tappat greppet om
precis allt.
Speciellt om verkligheten.
För där vill jag
inte vara.
Den är för ond.
Och jag är för dum.



Så jag stannar
hellre här,
i min kanske
alldeles egna
fantasi.


Men du får
komma och hälsa på
ibland.
När jag
saknar dig som mest.
(vilket jag gör ungefär hela tiden)
Men lämna
verligheten bakom dig,
för där hör inte
jag hemma.




Vi är för olika