Ett ritat rutmönster på den bara axeln
Bara för att smälta in
Bli ett med kaklet på väggarna
Och blunda den tomma blicken

Håret är missfärgat
Brinner inte längre
Det framhäver ingenting
Jag ser ut som ett spöke ändå

Läpparna tunna, nästan strama
Vågar inte le
Det kanske brister, trillar sönder
Orkar inte sopa bort det från mattan