Jag hör hennes röst redan innan hon ringer, det är en störning, en luftkrock, och hon säger att ja, nu är det kryptonitdagar igen med regnmolnsknän och ett huvud som väntar på att fyllas med något: dumma infall hon får ångra, luft eller fransk lounge för att känna att hon har något på gång med livet under tre eller fyra takter av det. Hon säger att det är ingen idé att vänta sig en schysst efterfest i en trapp hon aldrig mer ska besöka, aldrig ens passera igen, när hon inte ens bjudit sig själv till den stora fester som det bara handlar om att leta upp. Den som finns och som inte har avbrott men jag säger, ta det lugnt och vänta, stöd dig med armbågen mot bardisken tills det ilar i fingrarna och fladdra med din sedel så händer snart något mitt framför ansiktet på dig eller på tungspetsavstånd; någon som kan vara dåliga nyheter för dig, räddningen för dig som lovat att undvika alla sockeröverdragna isberg i fortsättningen och köra med raka rör tills liver slår dig cous-cous-smulig med dem.

Jag hör hennes röst och jag säger, snart blir det porrdagar igen när du inte behöver anstränga dig för att vara världens drottning för alla bär dig framför sig i en Pradastol och du kan leva som du förtjänar och må ännu bättre.

Men hon säger att det är kryptonitdagarna som är skönast för då tillåter hon sig att vara lite avslappnad, ja nästan, men bara nästan, naturlig som vilket kysskastar-ufo som helst som ler när Stora Notan kommer in på silverfat med antidepressiva och 70-procentig choklad. För det går att vira in dåligt diskade bestick i ångformade restaurangservetter (linneskänslan!) och lova sig själv att varje dag är en vip-fest med bara parfymefternamn på gästlistan.