Jag har vita knästrumpor och inget skydd
Det rinner rödvin, som att det krävdes extra
Den här gången
För handgripligheter
Jag vill, säger jag
Igen och igen utan ord
Du blir rädd
Nämner ord som mysterium. Jag ser inte ditt riktiga jag bakom läpparna, säger du
Det är meningen, då är allt som det ska
Vi faller båda
Förklaringar är svåra att kräva
Jag trycker min mun bara, mot din panna, blank av slit av oförrätter av bekymmer av kärlek och man kan tro att vi älskar varandra, der ser likadant ut
När du låser din hand om mina bröst, befriade från alla andra analyser är vi två sidospår i en mellanfas
Ena benet om det andra, bara sjunk
Genom madrassen, genom ansvaret, genom Köpenhamn
Jag blir rädd
För att tappa koncepten, säger att bilderna blir så diffusa, minnena så vaga när mörkret faller på, dina ögonlock så lugna, så lika någon annans
I det blå ljuset som jag tycks vara så svag för
Tappar så lätt bort mig själv i våra samtal, ser inte att de är ord som dunkas mot varandra bara, på precis samma sätt som kroppar kan göra
Men jag tappar bort mig, nästan som att jag vill, som att jag
bad om det
som att jag på riktigt är ett löv
fladdrande fri, men oroväckande lätt
låter jag dig rädda mig från världen utanför
från ensamheten och de tickande klockorna, högljudda när natten tränger in
river sönder, griper tag och inte är det så Bara
inte är det så Bara.
Vi är meningen och vi faller
Ena benet om det andra, mittemellan
Står verkligheten och tittar med dömande ögon medan solen sakta sjunker över Köpenhamn.
Jag trycker min mun bara, den tycker om att tryckas.
Du vilar ditt huvud bara, förklaringar
Är svåra att kräva.

* * * *

Du låter dina händer, tillåter
Jag tar emot det
Tar emot dig
Och lite till
Borta är distraktionen i form av henne och du säger att du känner in mig, att jag blivit
Mer
Och natten är skoningslös
Jag tycker bäst om den så

Jag har gjort dig till en i mina dikter nu
Du behöver inte ta det som en komplimang, det gör dig bara mindre
Avpersonifierar dig inför mig
Ibland är det lättast så

Tycker du att jag är hemsk?
Jag är bara skoningslös
Som natten
Jag tycker bäst om mig så
Som du
Som denna bild vi har av verkligheten
Som denna verklighet vi har av bilden

Du låter dina händer, tillåter
Säger stjärna på fel ställe precis som jag sätter ut mina stjärnor
med alldeles för mycket mörker under dem
tänder dem för snabbt och låter mig brinna ut i deras sken
denna eld är stark men avpersonifiera mig
lite mera
natten är skoningslös, tar ingen hänsyn
och borta är nu distraktionen

om jag vill kan jag släppa allt
släppa in dig
släppa loss dig
låta dig ta över mig

men det är inte vad jag vill.
Jag har gjort dig till en i mina dikter nu
Jag har gjort mig själv till en annan
Tycker du att jag är hemsk?
Jag är bara skoningslös
Som natten
Du tycker bäst om mig så.

* * * * * *

Och plötsligt är det jag som står för tystnaden
Så ovant
Jag känner inte igen mig i rollen som mig själv längre
Och det gläder mig
Jag är inte offret i det här förhållandet
Detta är inget förhållande

Du tar tiden på mina utandningar
Säger att livet är stort och att allting är valfritt
Att vi är våra egna kungar men också slavar
Men jag hör bara det positiva
Det är som det brukar
I tystnaden som uppstår frågar du om jag är kåt
Vi har dina samtalsämnen och ibland tar de slut
Mina fungerar mer som påbörjade frågor med dina redan färdiga svar
Jag raglar in och ut ur dina år utan att lämna avtryck
Utan att kunna kräva det
Men det är som det ska, jag är inte offret
I det här förhållandet
I detta som inte är ett förhållande

Du säger att du inte förstår mig, inte riktigt kan känna in mig, trots allt, mina knappar, mina drömmar, men jag är så gärna mystisk för dig så jag svarar inte på det.

Jag blir beroende av dina sms, de skjuter upp liksom dagdrömmarna
De otyglade, vilda hästarna
skjuter upp i mitt underliv som en eldblomma av pinsamt påtaglig lust, jag har aldrig varit med om något liknande, skriver jag tillbaka, fastnaglad av uppmärksamheten, dränkt av kyssarna.

Stundtals är jag mer talande än någonsin
Det är ditt fel men jag känner igen mina gamla vanor
Mina fall genom absolut tomma himlar och dina ögon är lika någon annans, mina fingrars kärlek eller ska vi säga besatthet, av ditt ansikte, dess former, din panna, ögonlock satans jävla lilla leverfläck som sitter där och påvisar för mig att du är du och det är lik förbannat.

Det försvinner för mig, jag erkänner
Marken under fötterna, den behagliga kylan byts så snabbt och lätt mot behaglig passion
Och jag vill ju leva det här livet! Gå av på den där stationen! Se in i den där verkligheten! Vi är för varandra… vad?
Är det ditt eller mitt fel?
Jag är ju inte offret i det här förhållandet, skulle ju inte vara
Offret i det här förhållandet, detta som inte ens är
Ett förhållande
Vilket var bra!
Jag var nöjd med det!
Jag är nöjd med det! Hallå, jag är inte jag! Snälla
Jag är inte jag

Jag är inte jag…

* * * *

Jag tillåter mig

Hela mitt liv avstannar och jag tillåter det

Det finns pauser mellan dessa stycken, dessa meningar

Jag anser att jag har tiden att ta dem.

Det underliga är inte att jag inte har förändrats, för inte är det många människor som gör det när allt kommer omkring, som förändras i grunden. Jag har en svaghet för att låta skakningar rucka sönder min värld och det kanske är det som är meningen? Du som min drog, snälla var min drog.

Så van vid att välja, att underkasta mig, måla upp nya världskartor, känsloregister eller bara det att min kropp blivit så van vid din.

Och man kan se det som vilken kropp som helst, som att det kunde varit vilken kropp som helst. Men det har blivit symboliskt, ser du inte det? Det är klart som fan att det blivit symboliskt.


* * * *


Det är först när jag har din röst där, som jag vet
som jag tydligt ser det
Hur jag överdrivit
Varje betydelse i varje steg
I varje ord

Jag är på riktigt ett löv,
Oroväckande lätt men fladdrande fri
Du är på riktigt symbolik
Jag har gett dig en roll och jag vet;

En mellanfas
Detta är blott en mellanfas.