Var finns min innersta kärna.

Som när man skalar en lök

blad för blad. Söker jag mig

in till kärnans mitt.

Så mycket skrot.

Det gör ont att se

hur illa jag gjort

mig själv.

Låtit mig trampas på.

Vad var det värt?

Som en vindpinad buske

blåste jag än åt det ena hållet

eller åt det andra hållet.

Förlorade min stolhet

och självaktning.

Levde bara för andra.

Vaktade något som inte

fanns.

Skadade både andra

och mig själv.

Slutade flyga på

livets vind.

Varför?

Människans längtan

att finna en tillhörighet.

Behovet av att vara älskad.

Förde mig vilse.

Hjälp mig att

inte falla igen.

Med din hjälp har

jag funnit frid.

Jag är jag och

får vara den jag är.

I själens mitt är

det bara du och jag.

Du kärlekens Gud

som vill mig väl.

Som upprättat mig

och  säger, Du är mitt barn

Jag älskar dig.

Du är fri att

älska igen.

Hjälp mig att våga

ta emot livet du ger mig.

Tro att jag är värd

att älskas.

Att ge kärlek

utan att trampas på.

© Eva Langrath 2008