Filmen saknade betalda aktörer. Flytande manuskript lade dina ord i deras flåsande strupar. Rädslan stod som en pråligt sminkad brud och den synske kyrkoherden kände tristessen i dess renaste form och kunde inte se dig trots tabletterna.
      
Natten då rökdykarna kom. Genom den konstgjorda ivern. De hämtade ditt svärtade ansikte. Ärren berättade om den misshandlade hustruns raseriutbrott och oppositionslusta. Mingvaser och porslin inne i den man hon älskat. Gift i dina måltider. Den totala tystnaden vid bordet. Ljudet av djuriska snarkningar och drömska kreatur i sina trånga bås.
      
Jag mötte dig när du grävde ner skriften i ett landskap öde som månen. Jag tittade ner mot valvet och såg vintergatorna brinna. En värld av oskuld öppnade sig och log sömndrucket. Hägringen stod som en villa av glas där betjänten av karma fick sparken och hittade sin egen förklaring till vad som just hade hänt honom.
      
Jag hade betalat inträde för att äntligen få träffa dig. Lutad över skinnsoffan väntade jag förgäves i en timme. Det verkade som om du aldrig var hemma. Jag hörde det sägas att du tillbringade dagarna på antingen sjukhus eller dårhus. Sovrumsgästerna gjorde sig påminda, sprungna ur något annat än kärlek på en scen av nys och avantgarde. Jag ser dig på en monitor och det tryckta flyter ut i luften och bildar en pöl av gamla romanser som ersätts med farsot under ett järntäcke. Jag hojtar mitt farväl och nattens hypnotiska timmar eliminerar sina spökskrivare. Jag ser en vers trilla ur din mun när direktsändningen avbryts med klipp av nostalgi medan framtiden står på den andra sidan. Utan sitt inre generade barn ger den sig hän som en kvinna utlämnad åt världens regler. Det fanns inga kroppar under kläderna, ensamma namn satt i ekan och kände auktionsklubban i pannan. Vi stod i den långa raden under det trasiga rodret och föll inom loppet av några sekunder in i någon annans bostad.
      
Jag såg det hända under lakan av skräck. Jag såg hur taxin blev nerspydd utanför den mäktiga byggnaden. Jag kände andedräkten efter ditt dåliga ölsinne och mindes hur du smidde ett befolkat hus inne i boden, gömd under ett av många trauman, de flög omkring som insekter mot knutarna och gjorde dig till någon annan.
      
Hållen som en marionett går du in i parlamentet och Jeffrey Archer tar dig till ett rum. Där sitter de samlade allihop. Meredith Baxter. Judy Blume. Catherine Deneuve. Bette och Adelle. Utklädda till änglar och jävlar, alla med intensiva känslor och en brokig barndom. De kom ut ur sina hymner medan de drack rödvin ur vasen och liljekonvaljerna låg slarvigt utspridda över bordet.
      
De fördrev kvällen genom att spela musik som bestod av ett alfabet. Deras andhämtning blåste slumpartade toner ur ett munspel, de utskurna alléerna andades de prostituerades barm i blekrosa kläder. På väggarna hade de spikat upp bilder av kvinnor ur tidningar. Deras ögon och munnar var erövrade. Det var som porr. Du såg fagra hårlockar över en löpande hästkropp. Näsan var krökt efter att det nakna trinda fruntimret hade tappats i trappan av vårdarna. Dessa prydnader på väggarna var nu av kött och blod och krävde deras tid, deras nätter var numera sömnlösa, de ersatte sina löften med en horisont av kommande händelser.
      
Nu riktade de sin uppmärksamhet mot dig. Det var en vilde som stod i deras blickfång. I grova drag var du som en skugga av var och en i kvintetten. Hungern och kättjan var där som en påträngande handske i deras ansikten. De hade retat sig på dig länge nog. I tio minuter. En rottweilers käftar yttrade inga vackra ord när piskan ven som ett förlorat förstånd.
      
Snart låg tänderna i kärlet som gula utspridda missiler. Hundarna omfamnade varandra i engelsk samkväm. Den evige studenten av samma bok slog upp fönstret mot insjön där du vaknade och badade i svett. Och personerna ur drömmen väntade utanför kyrkan och mindes mycket väl vad ni hade gjort. De mindes sina förbryllade besök. De tackade för den trevliga natten. Och i ditt stilla sinne hade du inget annat val än att förlåta dem.
      
Jag går in i ditt knallgula hus. Det är den åttonde januari. Jag ser det övernaturliga ansiktet komma mot mig. Vanställt av grym tid. Som hugget ur sten. En spegelbild av komplimangerna, skrikna i en gammal lur. Här i ditt hem ligger den spirituella dekadensen tät och förklarar aldrig vad den menar. Den heliga skriften måste ha blivit bitter, fly förbannad där den låg. Rosen började att stinka. Den krävde en hämnd som skulle bli ljuv.
      
Jag lämnar över en hård present och springer vettskrämd iväg över den dekorerade gräsmattan, jag klättrar uppför den hängande trädgården in i en himmel av orosmoln. Hammaren i mitt hjärta tystnar inte förrän jag har erkänt min desperata dödskyss. Och buktiga kroppar gled ur sina kläder när de inte kunde stanna en minut längre i sin förbrukade hud.
      
Du var klarvaken när du tömde glasen på deras innehåll. Morgon efter morgon sov du stående med fötterna i luften ovan hallmattan med ryggen mot dörren. Jag greppade din haka och vände dina ögon mot det svarta ljuset. Jag kunde inte se pupillerna. När jag tänker tillbaka ser jag hur vågskålarna tippar över inne hos dig. Algebran är sned och vind med kosmisk terror. Jag ser din terror och färgerna flagnar. Du var svart som en natt så jag målar dig i samma färg. Jag målar dig lika svart som du var innan. Innan det här hade hänt.