Publicerad 2008-09-05 20:50 av tvättstuga




olyckan är en poets bästa vän - eller hur var det?

abstinenser kom igen,
innan giften runnit ur min kropp.
den här gången,
var det ingen lek.

dimman avdomnar mig.
jag kan inte se igenom.
allt är mil bort.
inget berör.
inget stör.




genom dimman - röken, tårarna och avlägsenheten
kan jag se dig sträcka ut din hand.
jag når den inte.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren tvättstuga med Poeter.se id #18368 innehar upphovsrätten