Som om ingen distans i världen vore tillräcklig.

Omtumlande, mest underligt. Inte ens film-i-huvudet-produktionen har hunnit hit. Måste nu skriva nytt manus, dirigera om allting. Tid är det enda jag inte har ett överflöd av, det enda jag egentligen skulle behöva just nu och nog allt jag ändå har undermedvetet.

Det sätter saker i nytt perspektiv, sådant man aldrig haft tid att tänka på men nu plötsligt måste. Som ett påtvingat beslut man inte har rätt att säga nej till, som någon annans liv man aldrig levt. Ändå måste det bästa av situationen göras för vem är man att ge upp?