En sista sak fick mig att rysa och det var att jag trodde att vi inte skulle vara med varandra längre så förlåt för allt för vi är bara ringarna på vattnet utan ansvar till orsaken som varelser med instinkter som en art som säger att det krävs mycket större mod för att leva än att dö men ändå så leker jag med elden när jag leker med dig och du blir en tvådelad människa med längtan och smärta och jag vill veta vilken av dom som du är när du hugger mig med dina ord fast ändå kan jag aldrig vara längre bort än ett andetag från dig för du liksom andas luften som ger mig liv och det är som att jag är en fånge i din närhet först ofrivilligt sen nyfiket och sist som en förutsättning för liv och när jag säger att jag känner symbios hat kärlek oro lättnad skuld tvekan skräck samhörighet njutning tillit ensamhet lust lycka och förtvivlan inför dig så letar jag egentligen bara för det finns en stark känsla som jag förknippar med dig men den kan lika gärna handla om något annat eller så handlar den om att den dan du försvinner från mig försvinner jag nog också och att jag inte kommer att finnas mer då det vet jag och folk på gatan kommer att säga vart tog den där Samuel vägen och sen kommer allt vara som vanligt igen och det är det jag tänker på hela tiden för jag tänker på dig och då blir jag rädd fast jag egentligen vill hämta andan efter framtiden för jag vet att jag behöver den men det blir alltid som att jag ber om hjälp att leva och jag känner mig som ett sår som blivit infekterat och snart är en böld som någon borde skurit bort för längesen när jag längtar efter att få längta mot något annat än att önska mig förmågan att kunna falla till marken och aldrig mer kunna resa mig med ett brev i handen där det står att allt var baserat på fakta och då skulle alla förstå och fortsätta promenera och där skulle du stå och då skulle jag vilja säga till dig att det var orättvist men ärligt och försiktigt och ömsint av mig precis som hur jag ville se på framtiden men att den inte gjorde mig annat än rädd kall och naken när jag gav bort mitt innersta för att få älska och tillåtas leva och då snabbt nästan oplanerat och outtänkt skulle du inse att en sekund med dig lärde mig allt jag inte vetat om livet och mig själv och min ensamma tvåsamhet skulle upplösas i intet men så blir det aldrig för där jag dömer rätt och fel finns ingen annan och den ändlösa striden utan yttre motstånd ärver mig alltid och allt måste påbörjas om igen.