Publicerad 2008-10-08 01:39 av poetik




tingens natur

Faller i intervaller och kallar tårar för missriktade kalla kårar
Hösten är sämsta trösten för saknaden av forna vårar
Jag växer med intensivkliv mot liv där jag inte sårar
kanske är det möjligt att ändra löjligt naiva behov mot något annat
men det hade varit förbannat meningslöst
för de behov jag har är mina och har jag dem inte sover jag drömlöst
självaste jaget skulle chanslöst bli avlöst av grundlöst nyansbefriat svart
jag skulle stanna och stega bakåt till platser jag redan vart
den jag är är den jag är och är jag inte den jag är är jag ingen
det hör till tingens natur
världens ände är gallren till vår bur
och det är stort nog att leva i
fången i sig själv och samtidigt fri

faller i intervaller och kallar tårar för missriktade kalla kårar
på hösten kommer frosten bärandes på måsten
håll huvudets klarhet över ytan och själens barhet ska ryta
att fången ska släppas fri från mörkrets greppande hysteri
jag sitter i hörnet mellan alltet och intet och övergår sakta till den vildsinte
vill inte bli fången i mitt eget fall
måste fånga mig själv och dra mig upp för där nere är det för kallt
och mörkret är vidsträckt otäckt släkt
drar mig mot ljusets motljus och fattar andan och till mig kommer ett rus
ett vitt brus av intet och allt och jag kliver över
och finner det jag behöver
jag behöver mig själv för att stå rak
ställer mig på tå för att se ut över världens tak





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren poetik med Poeter.se id #7048 innehar upphovsrätten