Din uppsyn är medeltida,
vitnande haka som hällen beströdd med krita
och anspråkslös: ligger bara där,
som en småstad på dekis.

Mitt tilltal är familjärt,
språkandes med statens kansliord en salva
och teckenrik: som en MTV-minut
fjärran minnet.

Vårt samspråk är udda,
blek den stund vi talar i vindens sus
och flyktig: som sjövatten på nakenhud,
en sommardag på Vikbolandet.

Ert hus har fallit,
som vore den en borg av ryktet ointagligt
och stenig: trotsar mullen
reser sig i jordaland

Min mun har inga kättingar,
smörjmedlet är en springare med tankeryttare
och kraftig: som armén 1700
död och begraven