Mitt i natten ligger jag i svettiga lakan och vågar inte röra en endaste nervtråd. Intrasslad i blonda lockar och totalt utmattad andas jag, taktfast, in doften av feber och sömn.

Jag lyssnar till gnyenden som omedvetet kryper ut med innandningsluften. Jag ser i mörkret täcket sparkas av och vill så gärna lägga det tillrätta igen.

Totalt utsliten, less, hjälplös och sådär utmattad som man bara kan bli av att vabba inser jag att jag är lycklig. 

När problemen inte är större än att Ibumetin, svala duschar varvat med varma filtar, te och en tröstande famn kan råda bot på dem så är livet inte så jävligt trots allt.

Ellerhur?