Och vi skålar för allt som en gång glidit oss ur händerna. Förut så nära men nu förlorat ut i en oändlighet. En skål på att aldrig glömma, en skål som ett löfte på att alltid minnas.

Men jag håller nästan inte fast vid dig längre, för hur mycket jag än kämpar så bleknar minnena och jag tappar greppet. Orden finns där, men inte längre rösten. Ditt namn ger mig mig en tröst, men det river i mitt hjärta och jag tvingas att ge upp för smärtan. Det som aldrig gjort ont förut gör nu mer ont än någonsin och jag saknar dig vareviga minut. Men glömma det gör jag aldrig, du var det finaste som kunde hända och du satte en kärlek i mitt hjärta som är outplånbar.