Köttet är så svagt. Saltet sjunker in.
Någon sönder gnagt, mitt förut rena skinn.
Upprätt är i perfekt, presens i liggande fas.
Jag orenhetens insekt, otuktens extas.

Lämna mig inte åt mitt öde, ensam jag alltid viker.
Röda kroppars flöde, jag lovar: dig jag sviker!
Bli här med ditt öga, ta makten med din stämma.
För tankarna är tröga, de bara ovett känna.

Jag tar synden i mitt nät. Ur godhetens stora rymd.
Rätten jag förgät, då solen stod förskymd.
Berusad av egen flaska, när du inte såg.
Sent sanningen fram traska: Jag är min egen drog.