Jag dyker ner till det brunvita kakelgolvet
vatten tränger in i mina öron som öronproppar
de skyddar mig från allt ljud uppifrån
det är så skönt här
på botten av en simbassäng
att få skrika ut alla mina elaka tankar i bubblor som försvinner
upp
upp till ytan
men ingen kan höra dem
för de tynar bort på vägen
ungefär som om de vet att jag inte menar det
och att jag skulle ångra mig ifall hela världen skulle få veta