ni valde inte mig.

Livet valde oss.

Många är lekarna vi lekte.

Avundsjukan rev och slet ibland.

Vem tycker mamma och pappa

mest om ?

Mamma varför ser du inte mig?

Glädjen sprudlade.

Låta oss leka.

Tonåren kom,

min syster du är knäpp.

Avståndet växte,

vi pratade knappt.

Lillebor blev för liten

för att vara med

var mest till besvär.

Han blev retad av

stora systrar.

Så blev vi vuxna

men var ändå barn

 ibland rivaler om föräldrars kärlek.

Varför trodde jag inte

den räckte till alla?

Så blev jag mamma för

en kort sekund känns det som nu.

Vi möttes av sjukdom och död.

Oförsonligheten grävs ner

 i sjukhusets salar.

Lillebror blir morbror och tar sitt sjuka

syskonbarn ut på en biltur.

Vi tröstar och bär varandra och

inser i smärtan

att nu är vi vuxna.

Dyrköpt är insikten

att vi bara har

varandra till låns.

Vi får ge och ta i

respekt för varandra.

Ödmjukt får jag ta emot hjälpen

och trösten från er

Livet går vidare och

snart kommer nästa

smärta att dela.

Mamma finns inte mer.

Pappa försvinner i flaskans djup.

Sjukdom, motgångar och

sorger möter oss alla tre.

Sorgen binder oss samman.

Livet är för dyrbart att ägna

åt strider om fjuttigheter.

Vi är tre olika unika personer

och kommer så att förbli.

Ingen behöver göra om

någon annan.

Jag är jag och ni är ni.

Ibland förstår jag er inte.

Men jag försöker att möta er i fördragsamhet

och se tillgången i våra olikheter.

Även om jag fortfarande ibland

kan tycka att ni är lite knäppa.

Liksom jag vet att ni stundtals

tycker jag är lite knäpp.

Så har vi alla något

att lära av varandra.

Tack mina syskon för att ni

blev just mina.

Jag älskar er.

Eva Langrath 2008