jag skriver dikter
när mina barn är här
tårar som kommer
de undrar varför
förskräckta över sin far
och jag säger som det är
pappa är olyckligt kär
just bara därför
och de säger jasså
men utan nochanlans
snarare som ett konstaterande
över det märkliga vuxna livet
som de inte känner
snarare som en lättnad
över att det inte var något värre
som om någon dött
eller vi hade förlorat vårt hem
jag försöker göra samma sak som de
andas ut av lättnad
men misslyckas hela tiden