Havet var tjockare idag. Fylligare. Det var som on Gud öppnat kranen I himlen och fyllt på. Kanske tyckt att det sett torrt ut på jorden. Sen ringde Guds mobil. Och gud glömde kranen på. Så nu svämmar havet över och attackerar hela strandremsan. Vattnet slickar stenar och klippor rena. Och lämnar kvar ett vitt havsskum som får eget liv på stranden. Skummet vandrar lodrätt längs strandlinjen..bildar sina egna vågor. Aktar sig noga för nästa våg. Stressad av vetskapen att vågen dränker det.
Om man sitter på stranden en sådan här dag. När det blåser arktiska vindar. Men ljumma. Då är något fel med en. Har man frivilligt valt att sitta på en kall stentrapp och titta på svällande hav en sån här dag. Jag då är det något som inte står rätt till. Med surrealistisk hård metall i öronen. Den enda musik som förstår ens inre. Såna här dagar.
Och det är väl därför jag sitter här. Och stirrar. Nåt är fel. Och jag kan inte sätta ord på det. Jag stirrar både utåt och inåt. Inga tankar. Jag tvingar bort tankar. Och när huvudet är helt tomt. Och det inte finns en enda tanke som inte är tänkt. Då kommer tårarna. Musiken river i mig. Och helar desperationen en stund.
Det finns ingenting att säga sa Han. Ingenting att säga. Och har Han rätt. Vad är då nästa steg? Tystnaden.
Gråtande hade jag sprungit ner i källaren och hittat min resväska. Jag måste packa. Jag åker i morgon. Jag rev bort den svarta plasten som täckte väskan. Sprang upp, öppnade garderoben och började sortera. Det viktigaste bara. Jag åker i morgon. Men vart? Bara bort. Tårarna silade ner för kinderna. Det är slut. Han älskar mig inte längre. Dt finns inget att säga längre.
Hysteriskt och metodiskt vek jag ihop, en randig tröja, den cerise United Colors tröjan, de nya oanvända jeansen, t-shirts, underlinnen..munkjackorna. Svagheten kom över mig. Två par skor bara. Armarnas muskler strejkade. En flod av ingenting rann igenom mig. Men detta är ju mitt hem. Vart ska jag fly? Jag kämpade mot uppgivenheten, rädslan av att inte ta vägen. Fortsatte att vika. Sommarshorts. De behöver jag nästa sommar vart ja än kommer att vara då. De var snygga. De ville jag inte lämna.

Jag slutade vika när armarna inte lydde, när oförmågan att vika hade funnit mig. Blev stående med en bunt sommarlinnen i famnen. Kramade bunten hårdare. Satte mig på sängen. Kände mig som en slagen kvinna måste göra varje gång hon inte klarar lämna sin man. Feg, rädd och ensam. Jag tippade omkull på sängen. Drog upp knäna i fosterställning och tyckte synd om mig själv en halv minut. Inte längre. Sen förstod jag hur patetisk jag måste se ut. För dem som ser mig från andra sidan..en desperat flicka på en säng. Kramandes en hög tröjor. Som om hon sålt smöret.
Om han skulle komma in skulle han också tycka det. Att jag var patetisk. Han tog inte mina tårar på allvar. Jag hade gråtit för mycket under dessa år. Tårarna var mitt ostrategiska vapen. Verklösa. Men nödvändiga. De tvättade ut när jag inte kunde skilja på känslorna. De renade från förvirring. Men det kunde han ju inte förstå.
För mig var det ofattbart hur han hade acceptera mig så länge. Hur han fortfarande hade styrka att trösta mig. Det fick mig att känna mig lite och skör. Att han kunde. Han älskade mig.
Idag hade han skrattat. – Det finns inget att säga. Vad kunde jag svara på det? – Har du något att säga mig? Hade han frågat. Och jag hade inget svar. Bara tårar. Och panikpacka. Jag låste dörren bakom mig så han inte skulle kunna komma in och stoppa mig. Som så många gånger förr. När jag ville rymma. Den här gången skulle han inte hindra mig.
Satte mig upp med tröjorna i famnen. Torkade tårarna. Musik. Hårdrock. Ta en tur på moppen. Jag insåg min idioti. Började packa upp. Detta löser sig. Det gör det väl alltid. Men idag är det annorlunda. En inre dialog fäktade. Han är inte långsur. Han älskar mig. Men han har blivit kall. Och det är mitt fel Jag laddade över några album till ipoden. Några passande. Som kunde hela mig lite. Berätta för mig att det fanns värre saker. Och att andra känt så här förut. Få mig sluta med självömkan.

Sen åkte jag ner till den ensamma stranden. Som invaderats av guds glömska idag. Och satt där tills tankarna hade tömts. Pumpats ut i takt med svallet nedanför. Och hjärtat saktat ner. Tills det delade lunket med världens organism. Om havet var världens blod och liv. Var detta aorta? Eller bara en liten ven? Bestämde att det inte spelar någon roll. Vilade mitt huvud i knäna. Tittade upp mot himlen ibland. Blickade ut mot de svällande vågorna. Men där kunde jag bara fokusera blicken en kort sekund. Ljuset var för starkt. Trotsa att solen gömde sig bakom ett moln. Så gav havet ett ljus som mina ögon inte tålde. Som om det sa; du är inte konstruerad för denna omgivning. Tittade omkring mig när jag suttit länge nog. Ska jag lägga mig här och somna lite? Om någon hittar mig skulle de kalla mig sinnesjuk. Vilken frisk människa lägger sig ner på en stenig klippa en dag som denna, och somnar i detta oväder? Jag såg det framför mig. Hur människor som stod mig nära, utan ansikten, hittade mig sovande på klippan. De sa: herregud! Herre min gud! Jag ville bara ta en lur svarade jag med sömniga ögon. På en taggig klippa. Vad var det för konstigt med det? Men jag visste bättre. I den här världen var det konstigt. I stället kunde jag inte finna anledning att stanna kvar. Jag åkte hem. Blickade upp. Blåsten ven i luftvägarna. Den sved i lungorna.