du blodsflicka med kärlek för fara,
lyft mig från din bröstkorg;

separera mig från ditt blod,
skilj mig från ditt ansiktes knotor

(paus)

lyssna min frånvaro med hjärta av aska, svälj
minnet av händerna,
de händer som svept så mycket mörker
bakom dina ögon

(knäpper händerna över köksbordet)

lyssna, du sparv
med önskan om blick som korp;

radera mig från den monotona tystnad du är

avlägsna mig från din saliv – spotta, bli kvitt, din ömkan
lämna mig kvar här,
lämna mig med det som inte skaver hål

(taktikbyte, årtionden av sekunder senare)

jag har upplevt hur sprickor kan rusa
genom det som äntligen blivit helt, det som läkt
har insett stygnens förmåga att brista
över fortfarande ömma sår
jag vet varför mitt hjärta bultar, du rentvättade smutspoet;
just bara för att det kan

(paus)

se på mig, du min spegel
jag har dansat i stjärnor av rusande gift
försökt späda ut mörkret med glimtar av mitt eget skratt,
blottat delar av mig själv, eller någon jag nog egentligen inte är

jag har varit din fiende

(spänner blicken i bordytans gamla trä, andas, andas)

nu står jag mitt i mina ord till dig, i mitt avsked;
avlägsnar den svarta tråden från min strupe,
karvar ut stryptaget ur min inåtvända blick

förstår du?

(reser mig från stolen, står i klarhet)

nej, aldrig mer ska jag röra spegelglaset, bli dig
jag måste tränga mig genom hungern, törsten
men jag ska minnas sprickan i den mörka flickans ögon

(släpper ut håret, tar av långtröjan; blottar hud)

jag skalar av mig upp till axlarna, nu
står redo inför en pulserande resa mot början

(andas, blundar, andas)

men jag ska minnas sprickan i spegelglaset – bevara det

(ser dig inte)

och jag ska minnas dig, min blodssparv
minnas dig ända in i avskedet av mig själv

(öppnar ögonen, möter spegelbild)

du, min mörkerskugga
du hatade del av den jag inte längre är

lyft mig från din bröstkorg