Hon stod på ena sidan tröskeln

skulle försöka ta sig över

svetten rann

blicken brann

hon hade rytmiska ryckningar i ena sidan

blicken, okontaktbar

styrd av allra största allvar

Ändå gick det inte

kunde inte förmå sig

inte stå på sig

Styrd av inre kramp

Styrd av inre kamp

Och åren bara går

och hon står där med tovat hår…

Då förut innan hon blev så här,

var hon ensamstående och skurade i en affär.

Blev visst lämnad av barnens far,

kunde sen inte ha barnen kvar.

Det måste blivit något fel,

hon måste fått någon sorts spel………

Åren bara går....................vidare ändå

Går knappt att förstå ......