Herr Hjärna och Herr Hjärta
de stod på stadens torg.
Förbi dem gick Fru Snärta,
med en daglig handelskorg.

De hade försökt i flera år
sen dan´då frun blev änka,
men hon kniper hårt med sina lår,
ingen lycka vill hon skänka.

Men Herr Hjärna sa med arrogans,
att ingen smartare än honom fanns.
\"Så med min tanke och min list,
jag får henne med mig hem till sist.\"

Herr Hjärta sa dock likaså,
att hans hjärtecharm var svår att slå.
\"så med en blomma och choklad
hon följer mig så glad så glad.\"

Herr hjärna tog då tag i sak
och daska till fru Snärtas bak,
\"oj, förlåt min sköna, vackra fru,
jag ber dig, låt mig gottgöra dig nu\"

Frun granska karln från topp till tå
och sa sedan \"okej, låt gå\"
Herr Hjärna mot Herr hjärta med fingret det fula,
han pekade och sedan han började att hjula.

Dan därpå Herr Hjärna log
plötsligt herr hjärta honom slog
\"vad händer karl?!Varför gör ni så?!\"
Herr hjärna bad att få reda på

\"Ert fula tryne du själv får skylla,
jag slog blott i min egen fylla\"
Herr hjärta raglade och föll på baken
sen skrek han tills hela stan var vaken:

\"Fru snärta jag dig älskar så,
kan jag inte dig blott få,
jag giver dig allting jag äger och har,
bara du älskar mig, är du rar\"

Chockad Fru Snärta hade sett,
allt som hände och allt som skett.
Hon rusade fram till mannen i jord
och sade till honom ett sanningens ord:

\"Ni är väl tokiga båda två,
därför er båda jag ska få.
Denna dag jag väntat på,
vad säger ni pojkar?ska vi gå?\"

Karlarna tittade på varann och log
nickade och i hand de tog
Fru Snärta tog nu båda och gick
och sen denna dag båda de fick...