försiktigt.

det är bara jag igen

hej

lösögonfransar
för sextio spänn
virvlar runt runt

i skärmens

e p i l e p t i s k a

ljusvågor.

du blinkar i orangegult och
väntar i sju minuter och
tjugotre sekunder och

försvinner

jag sitter i sängen och tappar

hudavlagringar på mina lakan
och tre tunna hårstrån i handfatet

påminner om

att någonting

därinne i mig

faktiskt lever

för jag rör mig
fortfarande
mellan
vissa dörrar
och
fantiserar
ibland
om dina
trygga
händer på
andra sidan

[de--- -som----- ----skulle

- ----mötas, 
--------- ---de- -som-- -skulle

- -sträcka-- ---sig-------- -----------över

---------------- ---------------kanten 

- ---och-- --kanske--------------------- ----------dö, 

--- ---vågade  

 -- -inte]

men jag minns dem
som om det vore igår.

och kanske är idag
bara en trasig kuliss
att dölja det förflutna

(du läcker bilder

ljud
och dofter) och

du gör det
hela tiden.

jag sitter på min säng och tappar

hudavlagringar på mina lakan,
små pusselbitar som

inte tycks passa in någonstans

och jag läser tidningen,
ger bebisarna makeovers;

with some indian inc on thin paper,
skapas minicher och jon baby jovi.

mammorna
ler ovetandes, colgateblekta tänder

blixtrar ikapp med kamerorna,

papporna har bråttom

det reas ut oskulder på stan,
och jag som har glömt bort
hur det känns att vara fjorton
bränner hål på hennes klänning.

bakom tegelmuren brinner röda marlboro
och förståndshandikappade tonårshjärtan,

från hennes balkong faller
nattfimpar som slocknade

stjärnor

och ibland, när du sover,
andas jag

med min mun,
tätt mot ditt öra

fastnar jag

hör du?

ibland, när du sover,
viskar jag

med min mun,
tätt mot ditt öra

låt dem inte älska i närheten,
låt dem inte andas på dina
nakna ben, lillasyster

ta på dig andra skor

jag kan dansa och spilla
pojkarnas förhoppningar
över urringningen. fredag

somna på lambipapper bredvid
gallvätska och missfärgat porslin
i rummet av vitt kakel. lördag

snurra tusen varv runt jorden och försöka
sparka mig igenom antarktisisen. tjugofyrasju,

baby

skyltdockorna i butiksfönstren lever,
men det är det bara jag som vet

och de berättar
om hur illa de mår
och de berättar
om hur staden ögonknullar
dem och hur de vill spy

bara av tanken på

baddräktssäsongen.

när jag går hem har regnet hängt
sig i luften men jag klarar mig
utan ditt paraply för min hud
har en vattenpelare på 10 000 mm

jag misstänker att jag är en sån
som skiter i allt
och ordet vacker
är minst två storlekar för stort

när jag provar det i smyg framför IKEA-spegeln på mitt rum

jag har en lista med tjugo namn,

i fodret på min vinterjacka.

och bad dig en gång

att ta med mig ut.

jag skulle beställa dem alla varsitt hjärta
i driven till mc donald´s,

men du kom aldrig.

nej du äter ju knappt längre och ser
ingen mening med att ha en handled
som går att greppa när världen välter

det finns hemligheter,
så många

h..e..m..l..i..g..h..e..t..e..r.    

jag har samlat tillräckligt,
för en privat anstalt
i huvudkuddsfodralet.

på den slutna avdelningen sitter saknaden,

den av värmen från en kropp
att vira benen runt om natten,

på livstidsvistelse,

until proven doable.

balkongbruden har fått
för sig att hon kan ringa
på mitt i natten. nattfimp
och stjärndamm i hallen

med två kilo tjära,
under vardera öga,
kanske är det bara
lite fuktig mascara 

kommer hon in

och
undrar om ett hjärta som
ryckts bort
,
någonsin kan växa ut igen.

tror det

svarar
jag

och

utan att riktigt veta någonting om saken

säger jag; (när hon lutar sig ända in i mig)

tror det.

en liten fröpåse i reserv måste finnas,

gömd

någonstans,

strax under

revbenen på

varenda människa

hon kände efter

och

växtvärken
satte in

till

våren